Boxning var lite annorlunda på det tidiga 1800-talet.

Boxning var lite annorlunda på det tidiga 1800-talet.
Man slogs utan handskar, men strypgrepp och brottningskast med mera var ofta tillåtna.
Det var brutala och väldigt långa matcher, 50-60 ronder var inget ovanligt.

Man slogs helt enkelt tills den andre inte orkade längre och då menar jag inte "tills domaren räknade till 10", utan tills den andre inte orkade fortsätta matchen trots att han hade fått chansen att återhämta sig.

Det var inte bara äran som var på spel... Folk hade satsat stora pengar på boxarna och att ge upp fans inte som ett accepterat alternativ, man slogs tills man vann, eller fick bäras ut!En boxare ger upp i femtioåttonde ronden och buas ut för sin "feghet"(!)

Sporten var olaglig och några helt entydiga regler fanns inte. Man kunde till exempel slänga sin motståndare med huvudet före i marken, man fick inte slå eller sparka när han låg ner, men man kunde råka "ramla" på honom och det var helt ok enligt reglerna.

Man drack ofta lite sprit(!) i rondpauserna för att döva smärtan i de långa kamperna (på bilden dricker Bob Gregson Cognac i en match i England 1808).

Bilden föreställer två frysande boxare från en match utomhus mitt i vintern.

Nu är det lätt att tro att de moderna boxningsreglerna och handskarna har med "fair play" att göra. Att det handlar om några självklara regler för vad som är civiliserat i en boxningsmatch.
Men faktum är att alla de regler som vi idag ser som den civiliserade delen av boxning i själva verket har ett mycket brutalt ursprung.
Man får inte ta strypgrepp, brottas eller sparkas för publiken inte tyckte att det var lika underhållande som att se hårda slag mot ansiktet om och om igen.
Och boxningshandskarna uppfanns inte för att skydda boxarnas huvud från slagen.. De uppfanns för att skydda de ömtåliga benen i deras händer mot motståndarens hårda skalle (publiken vill se en underhållande och spektakulär knockout inte en match som bryts på grund av en tråkig skada i handen).
Boxningens moderna regler är alltså en renodling av det som publiken vill se.
Ingen bökig brottning i clinchen, utan slag efter slag mot huvudet tills någon inte kan stå upp längre.



Boxning versus Mixed Martial Arts
Jag har en hat-kärlek till boxning... Jag älskar den! Men jag förstår samtidigt att den är livsfarlig och väldigt motbjudande.Och det är lite ironiskt att det är just boxningens regler som många människor tycker är så civiliserade jämfört med den moderna kampsporten MMA (Mixed Martial Arts där det kändaste organisationen heter "Ultimate Fighting" eller "Superior Challange" här hemma i lilla Sverige).
När dessa regler i själva verket är fullständigt perversa.
Det kanske ser mer brutalt ut när en fighter i MMA slår någon på marken, men det tvingar också domaren att gripa in och bryta direkt. Det kanske ser mer civiliserat ut när boxningsdomaren ger boxaren chansen att återhämta sig genom en stående eller liggande räkning, men det som händer är att han kvicknar till för att sedan ta emot ännu mera farliga slag.
Kombinationen av sparkar (oftast mot benen), brottargrepp och slag (utan räkningar) är mycket säkrare än boxning.

Och det är inte bara min åsikt, om man statistiskt jämför de allvarligaste skadorna och dödsfallen så är MMA som att samla på frimärken ungefär, jämfört med den "civiliserade" professionella boxningen!

VAD ÄR TROVÄRDIGT?

Om jag sa till dig att min pappa i Småland har en hund som heter Tyra.
Och sen visar upp en bild på Tyra, så kommer du antagligen tro på mig och ta för givet att så är fallet.

Men om jag istället sa att min pappa i Småland hade en magisk enhörning!
Ja då skulle nog inte den här bilden räcka, du skulle vilja undersöka negativet för att sedan åka ner till Småland för att undersöka om enhörningen verkligen var äkta.

Fantastiska påståenden kräver fantastiska bevis!

Michael Shermer: Why people believe strange things

.

Komprimerade fraser i vårt populärkulturella medvetande

Vi vet alla att Tarzan sa "Me tarzan you Jane", att Bogart sa "Play it again, Sam" och att Hamlet håller en dödskalle när han yttrar orden "to be, or not to be"... Vi vet det oavsett om vi har sett Tarzanfilmerna, Casablanca eller Hamlet... Men är det verkligen sant?
Ibland så känns det som att klassiska citat komprimeras eller görs om för att passa karaktärerna ännu bättre när man refererar i media eller gör en parodi. Och det är sen den komprimerade versionen som fastnar i vårt populärkulturella medvetande.

"Me tarzan you Jane" finns inte med i någon av de tidiga filmerna eller i Edgar Rice Burroughs böcker.
Det närmsta vi kommer i filmen är "Jane. Tarzan." och sen flera upprepningar där Tarzan pekar på sig själv och sedan på Jane. Exakt vad "Me tarzan you Jane" kommer ifrån vet vi inte, men ryktet gör gällande att det var något som Tarzanskådisen Johnny Weissmüller ska ha yttrat på skämt under inspelningen och som sedan spritts vidare i media.

"Elementary, my dear Watson" finns inte med i någon av Conan Doyles böcker (han säger förvisso både "Elementary" och "my dear Watson", men aldrig ihop!).
Karaktären Psmith säger syftandes på sin fantastiska Sherlock Holmes-liknande slutstatsförmåga "Elementary, my dear Watson, elementary," i P. G. Wodehouse bok "Psmith Journalist" från 1915 och det lär vara första gången som "elementary" och "my dear Watson" användes i samma mening och uttrycket spred sig senare vidare på film och tv och har med tiden blivit den repliken som vi alla förknippar med Sherlock Holmes.

Bogart säger aldrig "Play it again, Sam". Det närmsta vi kommer i filmen är replikerna "Play it Sam, for old times' sake, play 'As Time Goes By'." (Ingrid Bergman) och "You played it for her, you can play it for me. ... If she can stand it, I can! Play it!" (Bogart).
Jag vet inte var "Play it again, Sam" kommer ifrån men det sägs att första gången repliken användes var i bröderna Marx samtida komedi "A Night in Casablanca" från 1946. Och när Woody Allen skulle döpa sin pjäs om en man som blir besatt av en Bogartliknande figur 1969 så var repliken redan en del av vårt populärkulturella medvetande och han döpte den till... "Play It Again, Sam" (och när pjäsen senare blev filmatiserad 1972 så etsades repliken fast för evigt).

Här kommer några andra exempel där det är den komprimerade versionen från parodier som har fastnat istället för vad karaktärerna egentligen sa i filmerna.

"You want the truth? You can't handle the truth!"
Jack Nicholsons karaktär säger inte hela den meningen i "A Few Good Men"
Replikväxlingen följer:
Jack Nicholson "You want answers?"
Tom Cruise "I want the truth!"
Jack Nicholson "You can't handle the truth!"
Men i olika parodier har man helt enkelt slagit ihop replikerna. Den felaktiga versionen gav mig över 40,000 träffar på Google.

"Luke, I am your father"
Darth Vader säger egentligen "No. I am your father." till Luke.

"Do you feel lucky, punk?"
Clint Eastwoods Dirty Harry säger i själva verket "Do I feel lucky? Well, do ya, PUNK?" (efter en längre monolog).

"Badges? We don't need no stinking badges."
Banditen i "The Treasure of the Sierra Madre" säger i själva verket "Badges? We ain't got no badges! We don't need no badges. I don't have to show you any stinkin' badges!"
Den andra versionen dök först upp i Mel Brooks Västernparodi "Det våras för sheriffen" 1974.

Och slutligen: Hamlet säger visserligen "To be or not to be, that is the question"... Men han håller ingen dödskalle i handen när han gör det.
När han plockar upp dödskallen senare i pjäsen säger han "Alas, poor Yorick! I knew him, Horatio"
Men ska man göra en parodi på Hamlet så är det naturligtvis enklast och snabbast att etablera karaktären genom att kombinera den kändaste repliken "To be or not to be, that is the question" och det kändaste manéret (gubbe med tights talar med en dödskalle i handen).
Att sedan även den något mindre kända repliken som han verkligen yttrar med kraniumet i handen "Alas, poor Yorick! I knew him, Horatio" senare har förvandlats till "Alas, Poor Yorick, I Knew Him Well!"... Ja, det är en annan historia...



EDIT (för att svara på Olofs kommentar om varför det blir så här):

Jag vet inte varför... Men jag TROR att det helt enkelt handlar om en helt naturlig komprimering av klassiska repliker, när man ska referera till en figur i ett annat sammanhang till exempel när man ska göra en parodi.
Man liksom skalar ner en klassisk konversation, tar bort alla onödiga ord i repliken som karaktären är känd för och kanske slår ihop två kända repliker till en enda för att komma närmare själva essensen i scenen.
Lite grann som när man ritar en karikatyr och förstorar dragen som utmärker personen och skippar de delarna som är oväsentliga.
Karikatyren blir mindre naturtrogen, men blir ändå lättare att känna igen och fastnar lättare i vårt minne än originalet!

THRILLER EN GRYM FILM

En svensk film som har inspirerat självaste Quentin Tarantino. Thriller - a cruel picture, They call her one eye, Hooker's revenge, Thriller - en grym film, ja kärt barn har många namn, men man kommer inte ifrån att det här är den hårdaste svenska sleezefilmen någonsin.
Storyn är enkel, ung vacker flicka som blivit stum efter att hon blivit utnyttjad som barn hamnar i klorna på en slemmig hallick som tvingar henne till drogmissbruk och prostitution. Hon börjar i smyg träna karate, köra rally(!) och träna skytte för att sedan ta en blodig hämnd på sina förövare. Det som gör denna film så speciell är att det är en klassiskt skolad regissör vid namn Bo Arne Vibenius som står bakom (under pseudonymen Alex Fridolinski).

Visserligen var det svenska 60- och 70-talet fyllt av svenska sensationsfilmer gjorda av mycket kompetenta regissörer som Arne Mattsson och Vilgot Sjöman med flera. Men när Bo Arne Vibenius behövde snabba pengar för att betala en barnfilmsflopp som han gjort några år tidigare så nöjde han sig inte med lite naket och lite droger…
Nej, i sin iver att skapa den mest kommersiella filmen någonsin så slängde han in extremt ultravåld, heroin och hårdporr!
Det här är en fruktansvärt rå film även med internationella mått.

Bo Arne Vibenius som regiassistent till Ingmar Bergman.

I huvudrollen ser vi den vackra nakenmodellen och skådespelerskan Christina Lindberg, då Vibenius var väl medveten om hennes bristande skådespelartalang, så han till att göra hennes karaktär helt stum.

Det var ett grepp som funkade för Lindberg gör här sin finaste rollprestation någonsin. Det är överhuvudtaget ganska lite prat i filmen, den som säger mest är Heinz Hopfs extremt vidriga karaktär hallicken Tony. Faktum är att den rollprestationen är skäl nog att se denna film.
Våldet i filmen är egentligen i sig inte så spektakulärt. Det som gör det så speciellt är Vibenius bisarra smak för extremt långsam slow-motion, ackompanjerat av Ralph Lundstens stämningsfulla musik och ljudeffekter. Det finns dock en minst sagt minnesvärd våldsscen, där Lindbergs öga blir sönderskuret av hallicken med skalpell. Enligt ryktet så smygfilmades den tagningen med hjälp av ett lik på ett bårhus!
Jag brukar inte tro på skrönor och urbana legender, men med tanke på scenens totala realism, den tidens bristande specialeffekter och filmens låga budget så är det säkert sant. Det är i vilket fall en del av filmens mytbildning och efter att ha sett scenen flera gånger så finner jag inget som motstrider myten.
För att göra filmen ännu mer kommersiell så klipptes det in hardcore närbilder (gjorda av andra porraktörer) i Christina Lindbergs redan vågade sexscener.
Självklart så totalförbjöds filmen av den svenska censuren när den var klar 1973, då den var ”förråande och skadligt upphetsande”.
Först något år senare släpptes den, då nerklippt med rekordlånga 26 minuter!

Den släpptes även i USA där den gick ganska bra på porr- och drive-in-biografer under namnen ”They call her one eye” och senare ”Hooker’s Revenge”. Det var någon av dessa versioner av filmen som Quentin Tarantino sedermera såg på video och sedan kallade för ”the toughest revenge movie ever made!”. Tarantino nämner även denna svenska film som en av inspirationskällorna till filmerna Kill Bill 1 & 2.

Värt att nämna är att Christina Lindberg under inspelningen körde bil utan körkort, injicerade koksaltlösning och sköt vissa scener med skarp ammunition!
Det enda som jag har att invända mot filmen är att den hade mått bra av lite rappare klippning, vissa transportsträckor kan bli lite tradiga.
Den DVD-versionen som släpptes av Synapse films kallad ”THRILLER – a cruel picture” är ett extremt välgjort försök att presentera filmen restaurerad och helt oklippt i sin helhet. Och det är nästan pinsamt att det skulle krävas ett gäng amerikanska entusiaster för att se till att denna svenska internationellt inflytelserika sleaze-klassiker inte skulle vara evigt förlorad.
Vad händer när en filmskapare som har jobbat med Ingmar Bergman och Bo Widerberg försöker göra en sensationsfilm?
Jo det blir minst sagt en filmupplevelse utöver det vanliga!